också, därför att hon hängde på klädsträcket i går — jag såg henne där själv med mina egna ögon. Men nu är hon borta… det är summan av hela historien, det, och du får ta på dig en röd flanellskjorta, tills jag får tid att göra dig en ny. Och då blir det den tredje, som jag har fått sy åt dig på två år; man får inte ligga på latsidan minsann, om man ska' hålla dig med skjortor, men huru du bär dig åt med dem, det är då mer än jag kan begripa. Man borde väl få tro, att du skulle lära dig någon gång att en liten smula ta vård om dem, så gammal som du är.»
»Jag vet det, kära Sally, och jag försöker det verkligen, så gott jag kan. Men det är väl inte ensamt mitt fel alltihopa heller, för du vet väl, att jag inte ser till dem eller har någonting att göra med dem. utom när jag har dem på mig, och jag tror inte, att jag har förlorat någon enda av dem, så länge de ha suttit på kroppen på mig.»
»Ja, det är inte ditt fel, att du inte har gjort det, Silas, för du hade nog gjort det, om du hade kunnat det, tänker jag. Och det är inte bara skjortan, som är borta. Det är en sked borta också, och det är inte allt. Det var tie och nu är det bara nie. Det är väl kalven, kan jag tro, som har tagit skjortan, men inte är det kalven, som har tagit skeden, det år då säkert.»
»Vad mer är det, som är borta, Sally?»
»Jo, jag har mist sex ljus också. Råttorna kan ha tagit ljusena, och jag gissar, att det är dom, som verkligen har tagit dom. Jag undrar på, att dom inte spatserar bort med hela gården, då du oupphörligt säger, att du ska' stoppa igen hålena för dom och aldrig det blir något av; och om de inte vore så dumma, skulle de kunna bädda åt sig i knäet på dig, Silas, för du skulle inte finna dom där heller. Men du kan inte skylla råttorna för skeden, skulle jag tro.»
»Ja, kära Sally, jag har gjort orätt, och jag erkänner
