måste jag stanna hela den dagen till ända och hela natten. Jag kände mig illa däran, ska' jag säga er. Jag hade ett par patienter, som hade frossa, och naturligtvis skulle jag ha velat ro över till staden för att titta till dem, men jag vågade inte, emedan niggern då kunde rymma och då skulle det vara mitt fel. Och aldrig kom det en båt nog nära, att jag kunde ropa an den. Alltså måste jag stanna kvar där jag var ända till dagbräckningen nu på morgonen, och aldrig har jag sett en nigger vara en bättre sjukskötare eller mera trogen, och ändå riskerade han sin frihet med att han gjorde det, och han var alldeles uttröttad också, och jag såg tydligt att han på senaste tiden hade haft hårt kroppsarbete. Jag tyckte om niggern för det. Och jag säger, mina herrar, att en sådan nigger som den här är värd sina tusen dollars — och vänlig behandling till på köpet. Jag hade tagit med mig allting jag behövde, och pojken mådde lika bra där, som han skulle ha gjort hemma — bättre till och med kanhända, för det var så lugnt och tyst där. Men där stod jag och hade att ansvara för dem båda två; och där måste jag stanna till i daggryningen ungefär nu på morgonen. Då kommo några karlar roende i en båt, och till all lycka hade niggern, som satt bredvid bädden, som gossen låg på, fallit i sömn med huvudet nedsjunket mellan knäna. Jag vinkade därför helt tyst till dem att komma dit, och de smögo sig på honom och grepo honom och bundo honom, innan han ens visste, vad det var fråga om, och vi hade inte det ringaste besvär med honom. Och som gossen låg i en lätt slummer också, bundo vi några klädtrasor omkring årorna för att dämpa ljudet och togo flotten på släp och bogserade den över hit helt stilla och vackert, och niggern bråkade inte det ringaste och sade inte ett enda ord under hela tiden. Han är inte någon dålig nigger, mina herrar, så vitt jag kan si åtminstone.»
Då säger någon av de andra:
