över floden. Det var så klart månsken, att jag skulle ha kunnat räkna alla stockar, som svarta och tysta kommo och drevo förbi mig flera hundra famnar från stranden. Överallt var det tyst och stilla, och det kändes, att det var sent, och det luktade sent. Ni vet nog, vad jag menar — jag vet inte annars, huru jag skall säga, vad jag menar.
Jag gäspade duktiga tag och sträckte på mig och stod just i begrepp att kasta loss och ge mig i väg, när jag hörde ett ljud långt borta på vattnet. Jag lyssnade. Snart begrep jag vad det var; det var det där dova, regelbundna ljudet av ett par åror, som ros i roddluckor, då det är tyst på natten. Jag tittade ut mellan algrenarna, och där hade jag det — en båt långt ute på floden. Jag kunde inte se, hur många det var i den. Den kom närmare och närmare, och när den var mitt utanför mig, såg jag, att det var bara en människa i den. Kanhända det är gubben, tänkte jag, fastän jag inte väntade honom så snart. Han drev nedanför mig med strömmen, men om en stund kom han roende uppefter stranden i spakvattnet, och han for så nära mig, att jag hade kunnat nå honom med bössan, om jag hade räckt ut henne. Ja, det var gubben, alldeles säkert — och han var nykter till på köpet, det kunde jag se på det sätt, varpå han skötte årorna.
Jag förlorade inte en minut. I nästa ögonblick var jag i väg utför floden, roende i skuggan från stranden så tyst och så fort jag kunde. Jag rodde på det sättet två och en halv mil, men sedan rodde jag ut en kvarts mil eller kanske något mera mot mitten av floden, emedan jag mycket snart skulle komma att passera ångfärjans landningsställe och folk kunde se mig och ropa an mig. Jag kom ut bland drivveden, och då lade jag mig ned på bottnen av båten och lät den driva. Så låg jag och vilade en god stund och fick mig en pipa rök och tittade upp mot himlen, på vilken det inte syntes
