ett enda moln. Valvet där uppe synes så djupt, så djupt, då man ligger på ryggen så där i månskenet; jag visste inte det förut. Och huru långt kan man inte höra på vattnet under sådana nätter! Jag hörde huru folket talade vid ångfärjans tilläggsplats. Jag hörde, vad de sade också, vartenda ord. En karlröst sade, att det höll på att lida mot de långa dagarna och korta nätterna nu. En annan sade, att den här natten minsann inte var en av de korta, tyckte han, och så skrattade de, och han sade det en gång till igen, och de skrattade igen. Sedan väckte de en annan kamrat och talade om det för honom och skrattade, men han skrattade icke; han gav dem ett eller annat glåpord och sade, att de skulle låta honom vara i fred. Den förste sade, att han minsann skulle tala om det för sin gumma — hon skulle få riktigt roligt åt det, men han hade allt sagt ändå roligare saker i sin dag. Jag hörde en säga att klockan var nära tre på morgonen, och att han hoppades, att det inte skulle dröja mycket längre än en vecka, innan det blev ljust. Sedan kom ljudet av deras samtal på längre och längre avstånd, och jag kunde inte mera urskilja några ord, utan hörde bara som ett mummel och då och då ett skratt, men det tycktes, som om det kom från mycket långt håll.
Jag hade kommit nedanför ångfärjan nu. Jag reste mig upp, och där låg Jacksons ö omkring två och en halv mil längre ner, höjande sig med sin resliga skog stor och mörk mitt i floden som en ångare utan lanternor. Det syntes inga spår av sandbanken vid öns övre ände nu, då den stod helt och hållet under vatten.
Inom en liten stund var jag framme vid ön. Jag sköt förbi översta udden med ilande fart, då strömmen var så stark, men så kom jag in i spakvattnet och kom i land på den sidan av ön, som vette mot Illinois-stranden. Jag rodde kanoten in i en djup inskärning i stranden, som jag kände till; jag måste dela i sär algrenarna
