Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
7

annat fall anhöll han ödmjukast att få låna det på en stund.

— Aftonbladet! — utropade jag och återkom plötsligt från en tankeutflygt, som börjat vid Alsterns strand och sträckt sig genom en god del af fantasiens verldar. — Åh, det var visst länge sedan jag verkligen läste Aftonbladet?

— Blott två timmar sedan, — svarade den gamle herrn med samma blygsamma ton.

Skall det vara ironi, tänkte jag och såg på den gamle. Nej, det var visst icke ironi, det kunde jag tydligt se.

— Och ni har väntat på bladet så länge? — frågade jag med en tillstymmelse till ursäkt.

— Jag ville ej störa er, — genmälde gubben lika saktmodigt, lyfte mycket artigt på hatten och återtog sin plats vid ett bord i grannskapet.

Men uppassarne började snart stänga lokalen, och jag begaf mig snedt öfver Jungfernstieg till »Hôtel zum Kronprinzen».

— Jag tror att den gamle herrn talade svenska! — utropade jag för mig sjelf. Det rann mig först nu i sinnet. — Nå, — tillade jag i tankarne, — hvilken annan än en svensk hade haft tålamod att i två timmar sitta och vänta på Aftonbladet? Jag måste göra bekantskap med gubben, i fall jag åter råkar honom.

Påföljande afton begaf jag mig ånyo till Alster-Paviljongen och valde samma plats, som qvällen förut. Heinrich förskaffade mig åter ett Aftonblad och jag väntade att åter få se den gamle, saktmodige mannen. Han kom verkligen den aftonen och alla följande aftnar unde flera veckor, fastän aldrig förr