affär. Såväl Max Keller, som hans kamrat och sjömännen bötfäldes till en obetydlighet, hvarefter de alla, med undantag af Gustaf Blom, fingo afträda.
Då började ett nytt förhör med den sistnämnde, angående hvad som tilldragit sig en viss natt, för ett år sedan, vid en afsides landningsplats, nedanför en trång gränd, vid en af de mindre kanalerna, såsom det hette i rapporten.
Gustaf Blom berättade hvad som händt om den natten; men »polisherren» tycktes icke fästa stort afseende vid berättelsen, utan nöja sig med erkännandet, att den vid landningsplatsen tillvaratagna hatten verkligen tillhörde den person, som nu stod inför höglofliga senatens representant. Detta erkännande vore nog, menade »polisherren», för att göra ifrågavarande persons qvarhållande i häkte till en nödvändighet.
Över den slutsatsen förvånade sig Gustaf Blom på det högsta. Att hans förlorade hatt skulle vara tillräcklig att föra honom i fängelse, hade han aldrig kunnat föreställa sig. »Polisherren» var dock af motsatt åsigt, men tycktes icke benägen att ännu så länge gifva några skäl för sin mening.
På begäran erhöll Max Keller åter företräde. Han hade redan erlagt böterna och infann sig nu för att anhålla det Gustaf Blom, mot kamratens borgen, skulle tillåtas vistas på fri fot.
»Polisherren» tog framställningen i öfvervägande, men det befann sig att den icke kunde godkännas, och oaktadt alla protester såväl från Max Kellers sida, som från Gustaf Bloms, blef den sednare åter öfverlemnad till rättvisans handtlangare,
