och hållet mot reglementet. Han kunde omöjligt tillåta att någon besökande medförde förfriskningar till fångarne.
Den välvillige kollektören stod helt försagd och tummade på sin »Liebfrauenmilch». En sådan motgång hade han icke beräknat. Den långa, smärta flaskan kostade hans vackra preussiska thaler i godt, oskafvet silfver, och han hade af hjertans lust fröjdat sig vid tanken på den belåtna min herr Blom skulle göra, när första glaset blifvit drucket och Ascher skulle uppmana den »gode herr Blom», att äfven tömma det andra, hvarefter man helt långsamt skulle njuta af återstoden och derunder sysselsätta sig med ett ganska angenämt samtal, hvilket alltsammans borde hålla den »gode herr Blom» skadeslös för det myckna onda han utstått. Detta skulle vara en sann sabbatsglädje för den välvillige lotterikollektören.
Nu kom den gemene fångvaktaren och förstörde hela den vackra planen. Hvad skulle Ascher Lazarus nu göra med sin »Liebfrauenmilch?»
— Herr Lazarus, — sade Gustaf Blom, som kände medlidande med kollektörens förändrade uppsyn, hvilken öfvergått från det gladaste rosenrödt till det bedröfligaste gråbrunt, — jag är er mycket tacksam för er vänlighet, men eftersom den icke öfverensstämmer med reglementet, så anhåller jag att ni behagade dricka ett glas med mig ... Jag hoppas, — fortfor han, vänd till kastellanen, — att det icke strider mot reglementet, om jag skickar efter en butelj vin för att bjuda min vän?
— Jo, herr Blom, — svarade kastellanen (han sade »herr» Blom den dagen), — det är verkligen
