Lazarus berättat om fröken Elises besök vid Neuer Steinweg.
Gustaf Blom beundrade månens milda glans och tänkte på den milda glansen uti ett par blå ögon, då han obehagligt öfverraskades af några röster, som läto höra sig ej långt från honom och som tillkännagåfvo att han ingalunda var ensam på denna plats.
Han tänkte att det var några af kamraterna, som följt honom och ville återföra honom till det glada laget utanför »Fährhaus» och derför drog han sig ännu djupare in i skuggan af ett invid stranden beläget hus, ty han hade beslutat att ej ännu återvända till det öfriga sällskapet. Men så upptagen han än var med sina egna ljufva månskensfantasier, förnam han dock snart att de röster som läto höra sig i grannskapet och hvilka talade platt-tyska, icke tillhörde någon af kamraterna. Han ämnade, efter den upptäckten, icke vidare bekymra sig om dessa främmande röster, då han i en af dem igenkände en stämma, vid hvilken han ovilkorligt rycktes ifrån alla månskensfantasier och fördes till tanken på den obehagliga förflutna veckan.
— Den rösten kan omöjligt vara någon annans, än Peter Kühns, — sade Gustaf Blom för sig sjelf.
Hvad hade väl Peter Kühn att göra vid Blankenese på denna tid af dygnet? Hans närvaro der kunde svårligen vara orsakad af några ärliga affärer, tänkte kontoristen.
Gustaf Blom stod orörlig och utan att på något afstånd kunna varseblifvas i den djupa skuggan. Sjelf kunde han deremot utan svårighet observera hvad
