som tilldrog sig i månskenet längre ned vid stranden. Han såg två karlar nalkas. I den ena igenkände han genast Peter Kühn. Någon tvekan i afseende på dennes närvaro var icke längre möjlig. Nu gälde det endast att se hvad de begge karlarne ämnade företaga sig.
Det var troligtvis samme man, tänkte Gustaf Blom, den der andre karlen, som rodde båten den aftonen, då han sjelf bortfördes på de ödsliga kanalerna. Peter Kühn och den der kamraten voro väl ännu en gång ute på rof.
Ebbtiden hade nyss förut lemnat ett vidsträckt mellanrum mellan det hus, invid hvars vägg Gustaf Blom tagit plats, och den punkt, på hvilken de begge karlarne stannat för att, såsom det tycktes, hålla en öfverläggning. Nu var det dock slut med ebben, och vågorna började slå högre upp på stranden. Nära vår observators plats låg en liten båt, ännu till hälften på det torra, men floden vätte redan dess akter och steg allt högre upp mot relingarna.
De begge karlarna drogo båten ett stycke längre upp på stranden, så att vattnet ännu icke kunde göra den flott, hvarefter de, lutande sig mot förstammen, fortsatte sitt samtal.
— Vi måste snart passa på floden för att komma tillbaka i rätt tid — sade den ene.
— Flodtiden har knappt börjat, — svarade den andre. — Och jag tror att vi göra klokast, om vi här vänta in den stora »Ewer», som i natt skall komma upp från Brunshausen. Det är nog troligt att vi då kunna göra oss ett kap.
Ännu ett rån, ett sjöröfveri, tänkte Gustaf Blom. Den här gången ämna de anfalla en hel »Ewer».
