— Ja visst! — utropade Max Keller, — Hädanefter är det icke ni, min käre Blom, och icke herr Grünbein eller herr Wulff eller herr Krull, som äro mina kamrater, utan just dessa arma stackare. Det är med detta eländiga slödder jag hädanefter får umgås. Sade jag »slödder»? Det kan jag naturligtvis icke mena, då det är fråga om min egen tillkommande sällskapskrets. De äro minst lika goda, som de Sidux eller Tepees, Storhänder och Plattfötter och alla andra skogsmenniskor af det mörkröda slaget, med hvilka jag kanske en gång kommer att knyta de fastaste vänskapsband i Amerikas urskogar eller af hvilka min hufvudskål kommer att bevaras såsom en dyrbar pokal, ur hvilken man dricker endast vid högtidliga tillfällen. Nu tjenar det till ingenting att leka aristokrat längre.
Omedelbart efter dessa ord trängde Max Keller sig in i den tätaste hopen, och om någon stackars Lippe-Detmoldare blef illa knuffad af den nye kamraten, bad han denne icke se så ledsen ut för den skull. Det skulle nog blifva värre knuffar framdeles, både ombord på skeppet och på Amerikas fasta land.
— Max Keller från Hamburg, — ropade den af expeditörerne, som hade till uppgift att efterse om alla de anmälda passagerarne infunnit sig.
Detta namn väckte uppseende innanför skranket. Oaktadt den brådska, hvarmed kontoristerna skötte sina göromål, stannade de ett ögonblick midtuti expeditionen, och mången Lippe-Detmoldares bönesuckar blefvo obesvarade. Wilhelm Millers biträden vände sina blickar åt det håll, der den unge mannen i de simpla kläderna lutade sig mot
