Keller och vandrade fram och tillbaka på däcket. — Efter hvad nu sednast blifvit uppdagadt, är det mer än antagligt, att mannen vid Kloster Thor alldeles icke blifvit mördad, utan sjelf tagit sig afdaga samt att några dyrbarheter ingalunda funnits hos honom vid det tillfället.
— Tredje klassens passagerare begifva sig till sina platser! — röt en af styrmännen och föste undan en skara emigranter, svärjande män, skrikande qvinnor, gråtande barn.
— Alla främmande från bord! — ljöd det derefter.
Fartyget var klart för att segla med ebben utföre floden. Besättningen hade största möda att kunna sköta sina göromål för de sammanpackade emigranthoparne. Slutligen fördes dessa utan vidare omständigheter under däck.
Inga protester hjelpte.
Det var med knapp nöd Gustaf Blom hann ännu en gång trycka sin väns hand till afsked.
Båtarne skjuta ut från skeppet, hvilket majestätiskt rör sig utför floden. Snart har det hunnit förbi St. Pauli och stryker längs Altonas strand. Besättningens rop och emigranternas skrål från lastrummet dö bort i natten.
Gustaf Blom stod åter en gång på Stintfang eller Elbhöhe och blickade öfver hamnen, försökande att långt nedåt floden upptäcka de stora seglen, som förde den lefnadsglade Max Keller till okända öden.
Bredvid honom stod Peter Kühn. De samtalade om den bortfarande.
