vart man ville och göra vad som helst: man var alldeles säker för att aldrig möta honom.
— Ja, det var en riktigt vettig pastor, sade Michael. Han kom aldrig inom dörrn hos oss mer än en enda gång i sitt liv, och det var för att säga till min stackars gumma — hon är död och borta nu, den kära själen, som vi alla är en dag! — att efter hon var så gammal till åren och bodde så långt bort från kyrkan, så väntade han sig inte att hon alls skulle kunna komma mera till högmässan.
— Och han var riktigt rejäl, då det var fråga om att välja psalmerna på söndagarna. ”Anfäkta”, bruka han säga, ”böla och gnid på fiol vad ni vill, men besvära inte mig!”
— Och han var mycket hedersam med det att han inte begärde att man skulle komma och höra på honom, när man var som mest angelägen att ge sig ut på en tur eller på nå't kalas eller att man skulle ha barna till att döpas just när de var i värsta skriktagen. Det är en stor förtjänst hos en sådan person att han inte sätter en hel församling i onödigt trassel och bråk.
— Men den här mannen, han låter oss ju aldrig ha en stunds ro; utan bråkar och bråkar om godhet och rättfärdighet, så man aldrig sett maken varken förr eller senare!
— Han hade nätt och jämnt kommit hit förrän han märkte att dopfunten inte höll vattnet kvar och så hade det ju varit i åratal; och när jag sa' till honom att mr Grinham aldrig brydde sig om det utan brukade spotta på fingern och kristna dem lika bra på det viset, då sa' han: ”Milde himmel! Skicka genast efter en hantverkare. Vad är detta för ett ställe jag kommit till!” Det var just ingen komplimang åt oss, när allt kommer omkring.
92
