mitt i arbetet och göra en generad med sina bekymmer om 'en.
— Nej aldrig. Men den här nye mr Maybold, han må ha aldrig så mycke välmening, är alldeles odräglig med det sättet ; för om det så är att rensa bort askmörja, skura golvet eller slå ut diskvatten, ja — man kan helt enkelt inte komma åt det. Jag bedyrar att jag inte har kunnat slå bort'et på flera dar, om jag inte skulle hitta på att göra av me't i spisen eller ut genom fönstret; för det är så säkert som amen att man stöter mot'en i dörrn, när han kommer för att höra efter hur man har det, och det är verkligen ginant att möta en herre i dörrn, då man håller på att skura som värst.
— Det är bara för han inte förstår bättre, den stackars karln, sade formannen. Han menar så väl. Och för resen, man får ta sin pastor som ödets skickelse: det är antingen krona eller klave, man har inget val; så vi får ta'n som han är, gubbar, och tacka Gud för att han inte är värre än han är, kan jag tänka.
— Jag inbillar mig att jag sett honom titta på miss Day lite varmare än kristlig kärlek fordrar, sade mrs Penny fundersamt; men jag skulle inte vilja säga det rent ut.
— Nej för all del; det är ingenting med det inte, sade gamle William.
— Om det är ingenting, så blir det väl ingenting att se, svarade mrs Penny med tonen hos en kvinna, som i alla fall kunde ha sin egen mening om saken.
— Ack, mr Grinham, det var rätter man, det! sade Bowman. Tänk bara, han besvärade oss aldrig med ett besök från det ena året till det andra. Man kunde gå
