Kyrkoherden lutade sig ned efter sin penna, och formannen, som ville visa att hur mycket de än divergerade i ecklesiastika ting, var han icke så småsint att låta detta verka på hans sociala känslor, lutade sig också ned.
— Och har ni något annat som ni vill andraga för mig, Dewy? frågade mr Maybold under bordet.
— Ingenting, sir! Och mr Mayble, ni är väl aldrig stött? Jag hoppas ni tycker att det är reson i vad vi begär? sade formannen, där han kröp under stolen.
— Visst, visst; och jag skulle inte drömma om att neka mitt öra åt en så resonlig begäran, svarade kyrkoherden. Då han såg att formannen fått fatt i pennan, återtog han sin upprätta ställning och tillade: — Som ni vet, Dewy, brukar man tala om hur svårt det är att i alla förhållanden handla efter bästa övertygelse och vara alla partier till lags. Man kan med lika stor sanning säga att det är svårt för en man som förmår opartiskt uppskatta saker och ting att ha någon bestämd övertygelse alls. Vad mig beträffar så ser jag att ni har rätt och att Shinar har rätt. Jag ser att violiner är bra och att en orgel är bra; och då vi sätter in orgeln, så innebär det inte att fioler var dåliga men att en orgel är bättre. Det förstår ni väl klart, Dewy?
— Det gör jag; och tackar så mycket för att ni känner så, sir. Pu-uff! Så blon stiger mig åt huvet, kan man tänka sig, bara jag hukar mig ner så där! sade Reuben som också stigit upp och nu stack pennan rätt i bläckhornet och nästan tvärs genom botten, för att den inte skulle rulla ned igen på några villkor.
Under tiden kände den gamla spelmanskåren i förstugan sin nyfikenhet bubbla högre och högre upp, allteftersom minuterna förgingo. Dick, som inte var särdeles intres-
