— Men hon kanske är kär i honom, för hon har gett dig ögon.
— Jag vet inte vad jag ska ta mig till med alltihopa, sade Dick trumpet.
— Allt vad jag kan fundera ut om det här, sade formannen och höjde piskan, ordnade sina leder och muskler och tecknade åt hästen att fortsätta, det är att om du inte kan läsa i en flickas hjärta genom vad hon tar sig till, så tycks naturen ha ägnat dig till ungkarl. Han smackade åt Smiler. Och formannen åkte vidare.
Dick höll Smart hårt i tömmarna, och det hela, häst, kärra och karl stod som fastvuxet i marken. Det är obeant hur länge denna situation skulle ha fortfarit, om inte Dicks tankar efter att ha summerat ihop diverse sorgliga fakta så småningom vandrade runt och nådde visset om att något måste göras och att han följaktligen inte kunde stå så här hela kvällen.
När han kom hem, gick han upp i sitt rum, stängde dörren som om han aldrig mera skulle visa sig i detta livet, tog fram ett ark papper, drog upp en bläckflaska och började skriva ett brev. All den värdighet som låg på botten av brevskrivarens själ framträdde med en sådan kraft i varje rad av denna utgjutelse, att den fördunklade den logiska följdriktigheten i fakta och avsikter; det gick så långt att läsaren måste förbli i ovisshet om hans känslor för miss Fancy Day. Hade han aldrig på allvar hållit henne kär? Hade han varit i döende tillstånd ända till detta ögonblick, och ämnade han först nu bli bra igen? Eller hade han hittills varit vid god hälsa och hade för avsikt att hädanefter dö för henne? Ja, det kunde man inte ana sig till.
