Han lade detta brev i ett kuvert, förseglade det och skrev adressen med klar, rättfram handstil — alla granna krumelurer undvekos rigoröst. Han gick med det i sin ficka ned för landsvägen med steg som inte voro en tum kortare än tre fot. Då han kom fram till hennes grind, tog han på sig en min av fast beslutsamhet — så tog han av sig den igen, vände sig om hemåt, rev sönder brevet och satte sig ned.
Nej, det brevet var i en alldeles oriktig ton — det måste han medge. En hjärtlös världsmannaton, det var vad situationen krävde. Att han ville ha henne och inte ville ha henne, med en lutning åt det senare alternativet; men att han kände sig manad att fråga henne rent ut i vändningar som krävde ett rent besked av samma art. Menade hon något med sin hållning mot honom, eller menade hon ingenting? Så skulle det låta.
Detta brev befanns så tillfredsställande på alla sätt, att sedan han givit det i handen på en liten pojke, med order att springa till skolan med det, försummade han icke det tillägg att pojken på inga villkor fick se sig om eller bry sig om ifall Dick ropade honom tillbaka, utan gno sin väg i alla fall, så fort han kunde. Sedan han sålunda tagit sina försiktighetsmått mot sin egen ombytlighet, stod Dick och såg efter budbäraren och vände sig sedan om och gick in, visslande en melodi, avbruten av så svåra tuppar och pauser som om han inte hade den blekaste aning om vad vissla ville säga.
Brevet lämnades fram som ordern var: nästa morgon kom och gick — men inget svar. Så nästa. Så nästa. Så kom fredagskvällen. Dick beslöt att om hon inte givit något svar eller ett tecken från sig dagen därpå, skulle
146