— Inte ivrigt men ändå inte likgiltigt; inte rodnande och inte dödsblekt, varken religiöst eller alldeles syndigt.[1]
— Nå, hur då?
— Inte alls.
Geoffrey Days visthus på baksidan av hans bostad var
överhängt med knippor av torkad bonässla, krusmynta
och salvia; bruna papperspåsar med timjan och lavendel
och långa rep med rensade lökar. På hyllorna lågo rader
av stora röda och gula äpplen och utvalda exemplar av
tidig potatis till utsäde nästa år; och mera enkla sorter lågo i
stora högar nedanför. Några tomma bikupor hängde i en
klunga vid en spik i ena hörnet och därunder stodo ett par
fat ny cider av den första skörden, småbubblande och
sprutande genom det ännu öppna sprundhålet.
Fancy låg på knä bredvid de två upp- och nedvända bikuporna, och den ena av dem stöddes mot hennes sköte för att det skulle bli lättare för henne att plocka ut innehållet. Hon sköt upp ärmarna över armbågarna och stack in sin lilla skära hand på kant mellan varje bit honungskaka och gjorde det så nätt och skickligt att hon inte skadade en enda cell. Och sedan hon slagit av kakan på bikupshuven med en lätt rörelse fram och åter, lade hon upp varje stycke som sålunda lösgjorts på ett stort blått fat som ställts på bänken bredvid henne.
— Anfäkta de små kräkena! sade Geoffrey som höll ljuset åt henne och skubbade sig nervöst över ryggen. Jag tror sannerligen jag får lov att gå in och ta ut dem, stackare, för jag får inte nån ro för dom. Det är två som
- ↑ Dessa vändningar tyda väl på någon gammal lantlig lek. Övers. anm.
