det sig att det tog åtskilliga timmar att spela och sjunga inom hörhåll för varje familj, även om de inte fingo mer än en sång var på sin lott. Där var först nedre Mellstock, den förnämsta byn; en fjärdingsväg därifrån lågo kyrkan och prästgården och några få hus, ett rätt ödsligt område som dock fordom inrymde den tätast befolkade delen av församlingen. Längre åt nordost låg byn Lewgate där formannen bodde; och åt andra håll samlingar av stugor och enstaka liggande bondgårdar och mejerier.
Gamle William Dewy, som bar violoncellen, spelade baspartiet; hans sonson Dick förde första fiolen och Reuben och Michael Mail respektive altfiol och andra fiol. Sångarna bestodo av fyra vuxna och sju pojkar som dessutom hade uppgiften att bära och sköta lyktorna och hålla böckerna uppslagna för de spelande. Så snart musiken kom på tal, var gamle William genast färdig med råd och dåd.
— Kom nu ihåg, go vänner, sade han, då allesamman gingo ut genom dörren en och en, medan han själv stod och höll den öppen och med kritisk min synade dem, som en herde då han räknar över sina får. Ni två bodpojkar där hör väl efter på Michaels spel och låt inte narra er över till Dick och hans stämma som ni gjorde härom året; och tänk särskilt på detta, då vi tar: ”Hosianna i höjden!” Billy Chimlen, ni får inte sjunga så rent åt skogen som ni gärna vill; och allihopa vad ni än gör, så låt bli att skrapa i marken och väsnas, när vi går in genom grinden till folk; men gå riktigt tyst och stilla, så att vi kan stämma upp, osedda, med en gång som andar.
— Först till arrendator Ledlows?
