— Den passar bra, Melanie, svarade Rosi, som just nu kom in och hörde de sista orden — på sin egen toalett tänkte hon inte. Den mörkröda färgen passar utmärk till ditt blonda hår.
— Du har inte mycken smak, kära Rosi — ursäkta att jag säger det rent ut, sade Melanie tvärt. Orla, fäll nu din dom.
Ryskan ansågs som den mest eleganta bland flickorna, hennes dräkt var alltid mera smakfull än de andras. Med kännaremin tog hon Melanie i skärskådande.
— Den mörka rosen är för skarp i färgen, avgjorde hon, till ditt hår passar en bleckare blomma bättre. Vad tar du för övrigt på dig för klänning? Den är ju huvudsaken och efter den får du välja blomman.
— Min blåa batistklänning, har jag tänkt.
— Din bästa klänning! ropade Greta häpen. I så fall tar jag min blommiga.
Just som rådslaget var som ivrigast, öppnades dörren och fröken Gussow kom in.
— Fröken Raimar har bett mig säga till, att ni få kläda er i edra söndagsklänningar till aftonen, förkunnade hon.
— Å! sade Melanie långsamt och surt. Å, fröken Gussow, våra gamla, mörka klänningar! De ljusa vore ju mycket bättre.
Det blev emellertid ylleklänningarna. Mot förestånderskans maktspråk gällde inga invändningar.
Innan de gingo in i danssalen, samlade sig flickorna ännu en gång inne hos Orla. Hon gjorde då en allmän mönstring av klänningarna, förbättrade en smula här och där och förstod att genom en obetydlig ändring giva även den enklaste klänning ett nätt utseende.
Melanie hade prytt sig efter bästa förmåga. En vit spetsfischy smög sig i djupa veck om hennes hals, och en blekröd ros, fästad på ena sidan, klädde henne utmärkt. Hon var otadlig och såg mycket klädd ut, trots den enkla, bruna klänningen.
