Greta var så klumpig, så på henne tjänade det ingentig till alt ändra något. Långa armar, stora fötter, dålig hållning — detta var sådant, som ej kunde döljas. Hennes allt annat än behagliga rörelser bidrogo ej heller att göra henne vacker.
— För dig passar den mörka dräkten mycket bra, sade Orla, i det hon tog fram ur sitt nipperskrin en korallkedja och slingrade den om Gretas hals. Den här skall jag låna dig, för att du inte skall se alltför enkel ut.
Flora underkastade sig ingen mönstring — hon fann det onödigt, emedan hennes smak var helt och hållet olikartad emot Orlas. Hon hade med otroligt besvär åstadkommit en grekisk hårfrisyr. I nacken hade hon samlat håret i en knut, ett par ensamma lockar föllo ned på sidorna, omkring framhåret hade hon tre gånger bundit ett svart sammetsband, besatt med vita pärlor. I pannan föll en krusad lugg ned.
Hon tyckte själv hon var lyckad, denna idé med håret försonade henne till och med med den gröna ylleklänningen, fast hon i den, lång och tunn, såg ut som en humlestör.
Rosi hade inte prytt sig mycket. Hennes svarta kaschmirsklänning var oförändrad. En vit spets i halsen sammanhölls av ett sidenband med en silverpil. Så plägade hon förekomma om söndagarna och fröken Raimars befallning var ju, att det skulle ha söndagsdräkterna på sig.
— O gud, vad du ser tarvlig ut, Rosi! Så allvarlig och högtidlig, som om du ämnade dig i kyrkan! ropade Orla. Har du då åtminstone inte ett kulört band att sätta i stället för den där spetsen?
Hon hade intet, Melanie måste hjälpa henne. Villigt lånade hon Rosi ett alldeles nytt rött sidenband och var glad, då det lämpade sig så utmärkt åt “dygdemönstret”.
— Se nu hur du ser ut, sade hon och höll upp en toalett-
144
