— Är det bättre? frågade Elsa på en gång i hopp och fruktan.
Sorgsen skakade fröken Gussow på huvudet, och hennes ögon fylldes av tårar.
— Nej, sade hon, det är inte bättre. Sjukdomen är i tilltagande och vi måste vara beredda på det värsta. Jag talar om detta för er, flickor, för att ni inte skola bli alltför överväldigade ifall — — —
Hon kunde ej tala ut, tårarna kvävde hennes röst.
Det blev på ögonblicket dödstyst efter dessa ord. Men när Elsa började snyfta högt, då blev där en allmän gråt och jämmer. Intet öga förblev torrt vid tanken på att de för alltid skulle förlora lilla Lilli.
Den unga lärarinnan avlägsnade sig, men Elsa skyndade efter henne.
— Låt mig gå in till henne, bad hon ivrigt och sträckte fram sina händer.
Hon kunde inte få det. — Du kan inte få återse henne, Elsa, sade fröken Gussow med bestämd röst. Hon har blivit så förändad, så att du inte på lång tid skulle kunna glömma henne. Hon är blott en skugga nu av det vackra, glada barnet.
Hon kysste den tröstlösa Elsa och återvände till sjukrummet. Fröken Raimar hade ej lämnat det sedan midnatt.
Då Elsa kom tillbaka till matsalen, stod miss Lead färdig alt gå i kyrkan och med psalmboken i banden. Hon bad flickorna skynda sig, det var hög tid.
— Jag kan inte följa med i dag, miss Lead, sade Orla, som helt och hållet emot sin vana låtit sina känslor övermanna sig och grät häftigt — jag kan inte.
— Inte jag heller — inte jag heller, instämde de övriga. Till och med Rosi, som alltid var lydig och foglig, bad att få
168
