stanna hemma. Jag är så ängslig, jag skulle inte kunna höra på predikan, sade hon.
— Jag förstår mig inte på er, sade miss Lead högst förvånad och såg från den ena till den andra. Är inte Guds hus den bästa tillflyktsort för ett sorgset hjärta? Säger icke Herren: “Kommen till mig, alla som äro betungade, och jag skall vederkvicka eder.” Jag går för att bedja för den lilla sjuklingen — kanske skall Herren höra min bön.
Hon gick, och de engelska pensionärerna följde med henne. De delade helt och hållet hennes åsikt. Endast Nelly stannade hemma. Hon var icke mindre allvarlig än de andra, hon hade ett fromt, barnsligt sinne, men hon hade också ett varmt hjärta, som kände djupt, och det skulle ha varit omöjligt för henne att lämna den boning, som blivit hennes hem, på en dag, då man varje stund kunde vänta dödsängeln.
— Jag vill också bedja, sade hon för sig slälv. Hon gick bort i ensamheten, föll på sina knän, lade sina hopknäppta händer på en stol och böjde sitt huvud. I denna ställning förblev hon länge och bad varmt och innerligt att Lilli skulle få leva.
Men det stod annorlunda skrivet i stjärnorna. Mot aftonen slog förestånderskan upp fönsterna i sjukrummet. Lilli var död.
Milt hade dödsängeln kysst hennes panna och burit henne med sig bort från jorden. Som ett sorglöst slumrande barn låg hennes kropp i den lilla bädden, det krampaktiga draget i hennes ansikte var borta och ett fridfullt leende låg på hennes läppar.
De båda lärarinnorna stodo tysta och med hopknäppta händer vid bädden och kunde ej taga sina blickar från den lilla döda. Aftonsolen förklarade med sitt rosenskimmer det
