Sida:I pensionen 1919.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

bleka ansiktet, och i det knoppande äppleträdet utanför fönstret sjöng en stare sin aftonsång. Där utanför var vaknande vår — härinne en liten knopp, som blivit bruten, innan den kunnat utveckla sig till blomma.

— Så snart måste du dö — och bland främlingar! avbröt fröken Gussow den högtidliga tystnaden.

— Hon kände sig lycklig och hemma ibland oss, sade fröken Raimar i djup rörelse. Hon hade blivit främmande för sitt egentliga hem, hon har ju inte en gång frågat efter sin moder.

— Hon slumrar så lugnt, som om hon ännu levde. Hon är lycklig! Och plötsligt överväldigad av sina känslor böjde sig den unga lärarinnan högt gråtande över Lilli och kysste hennes kalla panna. — Sov gott, sov gott, älskade barn! Gud höll dig kär, därför tog han dig till sig.

— Lugna er, kära väninna, förmanade fröken Raimar, i det hon lade sin hand på hennes skuldra. Vi ha en pinsam uppgift kvar, att tala om denna sorgliga utgång för flickorna. Vi måste göra det så lugnt som möjligt, för att de inte skola bliva alldeles utom sig av sorg.

Men flickorna blevo ändå överväldigade, isynnerhet Elsa vars livliga natur otyglad hängav sig åt smärtan. Hon trodde att hon skulle dö. Ännu hade hon aldrig känt sig så olycklig som under den första natten efter Lillis död, inte ens den gången, då hon såg vagnen rulla bort med hennes fader och hon stod kvar främmande och ensam utanför porten till pensionen.

Lilli var nedbäddad i jorden. Under snöklockor och violer vilade hon. Den lilla kistan var helt och hållet täckt

170