med vårens små blombarn. Barnet sörjdes djupt av alla, som kommit i närmare beröring med det, och det hade väckt allmän smärtsam förvåning att modern ej kommit dit.
På Lillis dödsdag hade det kommit ett telegram, där hon nämnde, att hon ej kunde komma förrän på tisdag afton. Det var alldeles omöjligt att komma förr, emedan hon på måndagen skulle utföra huvudrollen i ett nytt teaterstycke. Sedan hon samma dag fått underrättelse om barnets död, anlände med omgående post ett brev fullt av sorg och klagan, men själv kom hon inte. Dyrbara blommor sände hon, och hon gav förestånderskan i uppdrag att för Lillis grav låta förfärdiga ett marmormonument, framställande en knäböjande ängel, och sockeln skulle bära i gyllene bokstäver inskriften: “Dyra barn, bed för mig.”
— Min mamma skulle ha kommit hit, om hon visste att jag vore illa sjuk, sade Elsa, sedan hon uppläst för Nelly det brev, hennes moder skrivit med kärleksfulla, tröstande ord.
— Ja, hon skulle säkert ha kommit till dig från världens ända, ropade Nelly livligt.
— Och hon är ändå inte min riktiga mamma, tillade Elsa. Ack, Nelly, jag har inte alltid varit snäll mot henne. Tror du hon vill förlåta mig?
Sorgen hade gjort Elsa så vek och mottaglig för varje bevis på kärlek, och hela hennes sinne intogs av en allvarlig, högtidlig stämning. Hon hade aldrig förut kommit på dylika tankar, och om detta skulle varit tillfället, om de förr klappat på hos henne, skulle hon ej släppt in dem. I dag var det helt annorlunda, nu kände hon ett behov att tala ut med sin väninna och att anklaga sig själv.
— Sörj inte för det, Elsa! Din moder håller av dig och är alls inte ond på dig. Hon förlåter dig allt, var säker på det.
