kunde ej finna den bro, som ledde över den breda ström, som skilde henne från honom. Då var det, som Lucies bild stod för henne, och hon hörde en röst, som varnande tillropade henne: Vill du mista honom? Tänk på mitt öde!
— Leo, sade hon blygt och kom ett steg närmare honom, men förskräckt över sin djärvhet hejdade hon sig rodnande och med nedslagna ögon.
Hon hade viskat hans namn helt sakta, men han hade hört det. Han sprang upp, och hans blick, som varit så sorgsen, strålade nu av glädje.
— Elsa, nu är du min! utbrast han och drog henne till sig, men när han ville kyssa henne, vände hon huvudet åt sidan och blev åter den skygga Elsa.
— Det är inte tillåtet, sade hon bestämt. Hur skulle hon kunna låta en främmande herre kyssa sig!
— På handen? frågade han skrattande. På handen får jag väl kyssa dig?
Det tilläts honom i nåder.
Han höll henne ännu om livet, då deras föräldrar kommo ut på verandan. Alla förstodo genast, vad här försiggått — amtmannen stod som förvandlad till sten. Lantrådet och hans fru voro de första, som lyckönskade det unga paret, själva lyckliga omfamnade de Elsa som sin dotter. Herr Macket hade icke rört sig ur stället.
Hans hustru gick fram till honom och lade handen på hans arm.
— Ser du, Richard, barnet har vuxit till kvinna, tror du det nu? frågade hon kärleksfullt.
— Elsa! Min lila Elsa! utbrast han slutligen djupt skakad. Är det verkligen sant, vill du övergiva mig?
