Då kastade hon sig om hans hals, kysste honom häftigt och sade, gråtande och skrattande:
— Min kära lilla pappa, jag håller ju så mycket av honom!
★
Nu är noga taget min berättelse slut, ty det är icke lönt att beskriva gästernas överraskning vid den oväntade nyhet, som mötte dem. Men en sak måste jag likväl omtala. Samma dag försvann onkel Kurt. Medan alla sutto till bords, lät han Johan köra sig ner till stationen. Han tog ej avsked av någon.
Fru Macket blev ej det minsta överraskad över denna rymning. Hon kände sin broder som en orolig själ, som kom och försvann, allt som det föll honom in.
Tre veckor förgingo utan att han lät höra av sig, men då kom ett brev, daterat i München, från honom. Brevets innehåll förvånade alla på Moosdorf — Elsa blev utom sig av överraskning och förtjusning. Hon klappade i händerna, dansade omkring i rummet och ropade jublande:
— De kunna tacka mig för sin lycka, det är genom mig, de ha funnit varandra! — Vad skall Leo säga! O, jag är så glad!
Det korta brevet innehöll följande rader:
“Vi äro på bröllopsresa. Lotti och jag ämna stanna i Italien över vintern. Det förvånar er, icke sant? Det är likväl ingenting så märkvärdigt. Lotti och jag ha varit förlovade sedan uråldriga tider, fastän vi inte talat om det. — I vår komma vi tillbaka, och då skall jag presentera min unga fru för er. — Hälsa särskilt till flickungen, hon vet varför. Hon bör för övrigt måla flitigt, när hon icke är upptagen av sitt förlovningstillstånd.”
Onkel Kurts hustru, förr fröken Gussow, hade skrivit några rader i sin mans brev:
250
