Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

sig häftigare än någonsin mot den man, som hon älskade av hela sitt hjärta.

Hur han bemödade sig att befria henne från hennes fel, hur ihärdigt och kärleksfullt han föreställde henne följderna därav! Hon hörde på honom och lovade — men hon höll tyvärr inte sitt löfte — hade hon gjort det, skulle hon besparat sig mycken sorg och många bekymmer.

Den unga lärarinnan tystnade ett ögonblick, och en uppmärksam iakttagare kunde ha märkt, hur ansträngande det var för henne att fortsätta. Men de båda flickorna märkte det ej — de trodde att det häftiga ovädret varit orsaken till uppehållet.

— Kära, berätta mera, bad Nelly, vars ögon lyste av förtjusning — aldrig hade fröken berättat något dylikt — berätta vidare, jag är så nyfiken att få höra mera.

Elsa satt tyst och tankfull. Det hon hörde, rörde en sträng i hennes inre, och hon hade mer än en gång en känsla av, ett den unga flickan inte hetat Lucie utan Elsa.

— Lucies förlovningstid var snart slut, fortfor fröken Gussow, och bröllopet skulle stå om fyra veckor. De två lyckligaste människor i världen sutto en härlig morgon i maj på verandan utanför byggnaden och drömde sig in i framtiden. De talade om sina planer att resa till Schweiz och Italien. Hela sommaren skulle de flacka omkring, och där de trivdes bäst, där skulle de stanna över vintern.

Himlen välvde sig hög och blå över dem, vårsolen sken på dem — runt omkring var blommor och doft och fågelkvitter, intet missljud störde vårens härliga liv runt omkring.

Lucie talade om, hur hon skulle inrätta allt för sig. Hon var mycket för det yttre och hade en livlig fantasi. Det var därför alldeles naturligt, att hennes önskningar och förhoppningar flögo mycket högt.


76