Jag: Ne-ej, det gör jag visst inte!
Hon: Så-å, och var har du då din Maisonfort, om man törs fråga?
Jag bara rodnade som en drypande blod, i örsnibbarna, i fingerspetsarna, ja, jag tror, att själva törnrosorna i mitt hår och på min klädning fingo högre och livligare kulör, ty Pauline fixerade mig starkt under sin fråga.
Hon: Det var en härlig rödfärgning! Alldeles som jag föreställer mig Ottomaniska Porten, sedan löjtnant L., enligt bekomna ordres, brädklätt och rödfärgat den.
Jag skrattade gott åt löjtnant L-s bekymmersamma ordres och var glad att slippa från saken för så gott köp; men Pauline släppte mig icke så snart.
Hon: Varföre rodnade du så oskäligt?
Jag: Söta Pauline, det vet jag inte! Plåga mig nu inte mer! tillade jag och slog armarna om hennes hals, dels emedan hon såg så söt och rolig ut, dels för att dölja min förvirring.
Hon: ”Jag vara gammal tjuv, lura inte mej!” sade gamla Bourdonnier, och inte lurar du mig, min sköna! tillade hon, reste sig upp, skrattade innerligen och sade sedan:
— Nu skola vi gå ut och låta äta upp oss av våra kavaljerer, som vi mankerat; men kom då bara ihåg ditt skoband, ty att lura dem, som oss lura, det är ingen synd, utan en verklig dygd, och du kan ta på, att alla lura de dig, till och med — — Jo pytt! Fick hon veta't! Du stod med öppen mun, för att höra så mycket klarare, men jag kan tiga, trots en näspärla. Kom nu, ma belle!
Därmed öppnade hon dörren och gjorde min av att jag skulle gå; men då jag i distraktion och den förvirring, som hennes ord satt mig uti, höll på att stiga ut före henne, tog hon mig i armen och sade:
— Är du tokig, petite morveuse! Tänker du nu så uteslutande på — — jag vet väl vem, att du springer före mig, som är en M:me la Colonelle, som gamla greve F. här om dagen kallade mig?
93
