— Förlåt, söta, goda Pauline! bad jag av uppriktigt hjärta och utan minsta agg till henne för alla de stickord hon låtit hagla på mig, ty de voro alla sagda i en rolig, skämtsam ton, under vilken jag trodde mycken godhet och kanske tillgivenhet för mig ligga förborgad. Jag kortsynta, dåraktiga!
Resten av balen befriar jag dig ifrån; men vad jag måste medgiva är: att jag vände hem, en gång till så egenkär, två gånger så manhaftig i faran, tre gånger så slug och klok, som jag reste bort, och många tusen gånger lyckligare. Otto hade obetydligt talat till mig, men vi växlade blickar, när det kunde låta sig göra. Han hade nu en helt annan expression än förr. Där fanns inte hälften av den förra glädjen och sorglösheten, utan ett vemodigt, mörkt moln svävade då och då över hans panna, och i hans blickar låg stundom något så passionerat och sorgligt att det trängde till botten av mitt varma hjärta. Och icke må du tro, att min kärlek till honom minskades av detta uttryck. Den man outsägligen älskar vill man hellre se lida av kärlek, ja tusen gånger hellre, än glömma kärleken för glädje-yran. O, vad kärleken är för en fientligt sinnad känsla! Det är knappt förlåtligt att önska sin fiende ett lidande, ännu mindre den man över allt annat älskar. Så var det dock! Ottos vemod var en ny källa till salighet för mig.
När vi skulle gå ned till vagnen, kom Otto hastigt springande och frågade om han icke finge åka med. Vi blevo grannar på framsätet. Men icke ett ord växlade vi då, ty nu började tante glädja sig åt Ottos hemkomst, och onkel tala om min triomphe, som han kallade hela aftonen. Men Ottos hand, som tyst och omärkbart tryckte min, gav vikt åt allt vad han endast tycktes säga i allmänhet. Men nu, kära mormor, nu skall du få se, vad världslivet och någon liten kännedom av dess fordringar, vad det redan haft för en stor verkan på din Ottilia, ty när vi stego ur vagnen blev jag sist, och då passade Otto på att hastigt och sakta säga: Stäng icke din dörr i afton! Men lika hastigt och beslutsamt svarade jag: Jo, det gör jag
94
