visst! tog sedan god natt, ilade trappan uppföre, sprang in på mitt rum, stängde min dörr och sköt rigeln för. Jag hade nästan väntat denna begäran, och för ett par månader sedan hade jag troligen rodnat, tegat och — lämnat dörren öppen!
Otto bodde i samma våning, samma förstuga som jag. När han litet sednare gick förbi mitt rum sade han: God natt, ängel! God natt, Otto! svarade jag, lade handen på nyckeln, tvekande en sekund, men tog den sedan hastigt därifrån, för att icke frestas. Otto tycktes känna detta, ty han stod kvar, men efter några ögonblick sade han: Du är en ängel! och gick tyst till sitt rum.
Aldrig något tackoffer till Allfader höjdes med mer brinnande andakt än mitt nu, för all den sällhet jag kände över Ottos kärlek. Balen, min framgång där, min fåfängas många segrar, — allt, allt glömdes för den enda tankan på Ottos kärlek. Även på dig, du gamla, goda mormor, fick jag nu tid och ro att tänka. Jag föreställde mig den dagen, då jag och han skulle, knäböjande för dig, emottaga välsignelsen av din kärleksfulla hand. Jag grät av den renaste glädje och de mest leende förhoppningar. Väl störde mig stundom ljudet av dansmusiken, som ännu satt kvar i mina öron, väl svävade en och annan bild från den föregående aftonen förbi min fantasi, såsom Melidas allvarliga och betänkliga ord, Edwards förebrående blickar, Paulines skämt och oroande, halvkvädna visor, Emilies avundsfulla harm, fru Staël med sitt geni-knyte och den unga baronen med sina krigiska attributer m. fl.; men jag somnade dock lycklig och vaknade likaledes.
Otto syntes icke på hela förmiddagen. Tante var ovanligt frisk, glad och nådig. Jag trodde det åtminstone till någon del vara för min lyckliga debut. Men troligen var det för helt annat. Till middagen kom Otto, just som vi skulle gå bort till bordet. Vi dinerade den dagen endast en famille, och så fort vi kommo från bordet, gick onkel till sina vanliga, hopade göromål, Otto tog även sin mössa, och tante gick in för att sova
95
