där hon merendels spelade primadonna, voro på hela aftonen det aldra roligaste. Jag nämner då likväl icke den sidoglädjen, när Otto var en av de herrar, som fyllde vår abonnerade loge, vilket inträffade, så vitt han icke hade vakt eller annars något större förhinder. En gång uti Catherine ou la belle fermière visade ”la belle George” sin beau talent även i en komisk eller obetydligt patetisk roll. Man hade många roliga anekdoter om detta franska teatersällskap, vilket, likasom allt annat, preterade sig både till fröjd och spe. Jag minns nu icke alla de befängda påhitt om dem, som cirkulerade i societeterna; blott en enda reflexion av M:lle George, att, utom alla andra saker, som voro förfärliga och avskyväckande här i Sverige, hade hon fått en svensk kammarjungfru, som till allt vad M:lle George sade henne, blott svarade: Ah, c'est affreux! Ah, c'est affreux! utan att för resten kunna ett enda ord franska. Man svarade M:lle G., att detta var omöjligt, oerhört, säkert ett misstag eller dylikt, och slutligen upptäcktes att cameristen på vanlig stockholmska svarat sin matmoder: Ja, söta fru! Ja, söta fru! vilket för den utländska damens öron lät så annorlunda.
Huru ofta under denna tid, då man tävlade att visa förtjusning åt den gamla regelmässiga franska tragedien med dess tre enheter men många orimligheter och löjligheter, huru många gånger tackade jag icke den goda Edward H., som hjälpt till att öppna mina ögon på det livliga, själfulla, till hjärtat gående, av den nyare poetiska andan! Och när han en dag räckte mig den nyss utkomna Axel och Valborg, då drog jag tyst, men för alltid, min hand från den franska Melpomene, i styvkjortel och pudrat hår, och gav min odelade hyllning åt Schillers, Goethes, Oehlenschlägers och många andra av de nyare tragödernas sanna och naturliga sångmö. Men jag teg som ett gott barn, opponerade mig aldrig mot andras entusiasm och var både ofta och gärna med om små deklamatoriska föreställningar, då en, två eller flera personer deklamerade spridda scener ur Voltaires, Racines och Corneilles mästerverk. Som
101
