Hoppa till innehållet

Sida:Illusionerna 1965.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

klart och tydligt, om jag finge ostörd och utan denna förbannade oro och fruktan sitta vid din sida och, lutad mot dig, förtro dig alla mina sorger, hela mitt gränslösa lidande! Då, kära Mormor! var jag ofta bra nära att giva vika för den gränslösa, egna hågen, och troligen hade jag icke länge motstått hans böner, som blevo allt trägnare och trägnare, allt mer och mer övertalande. Han lovade mig dessutom heligt och på sitt hedersord allt, vad han visste jag då skulle fordra. Ännu var jag dock obeveklig; men Gud vet, huru länge det varat, om icke en ny, alldeles oförutsedd händelse kommit imellan och börjat den serie av sorger och motgångar, som ödet under den korta, glada jubeltiden beredde åt mig?

Vi hade en afton varit hos generalens. Där hade varit högst ovanligt ledsamt. Melida var borta. Pauline hade mer än vanligt förtretat mig med sina allusioner på någon, utan att dock vilja säga vem, men med vilken jag dock alltid fruktade att hon menade Otto. Jag vet icke varföre; men jag darrade, och en kall rysning övergick mig alltid, vid blotta tanken, att Pauline skulle vara ägare av min hemlighet, då jag åter i fordna dagar haft en stor böjelse att förtro mig till Melida. Otto hade blott en kort stund varit hos generalens denna afton, och sedan han var gången, tyckte jag, att alla andra voro mer eller mindre ledsamma. Edward märkte, att jag var ovanligt litet road, frågade mig om orsaken, och då jag svarade honom litet tvärt, bockade han sig och gick. Denna afton var med ett ord en verklig prolog till en tid, som skulle komma. Till råga på allt var jag varken färdig eller fann rätt på mina lösören, när vi skulle fara hem om aftonen, och tante som den dagen haft sin svåra migrän (vilken dock sällan hindrade henne att vara ute), pikade mig på tusen manér, och under hennes mauvaise humeur på hemresan undföllo henne även ord om min egenkärlek att tro alla tycka om mig, och hon försäkrade mig slutligen, att det fanns de, som icke en gång tänkte på mig, knappt märkte mig en gång, huru många krokar jag än ville lägga ut

110