ne sin kur, men inte är det på allvar, ty hon är ju fattig som en skåpråtta, och han är nog så klok, att han ser sig om efter en rik och väl uppfostrad flicka. Nej, att gifta bort henne, det har jag aldrig tagit på mig, och det torde även bliva rätt svårt, ty en fattig flicka med ett högt klingande namn, inte annan skönhet än sin ungdom, och så bra kokett och fåfäng till på köpet, är något som icke är särdeles lätt att gifta bort i våra tider, då fordringarne växa med var dag.” — Min dyraste Ottilia! jag gör kanske bra illa, då jag anför dessa mammas ord, men till hennes ursäkt måste jag säga dig, att de voro sagda, när hon icke kände dig, och att hon nu många gånger medgivit mig, ehuru jag icke så ivrigt som jag det kände, velat påstå att Ottilia är en ängel. Men ack, Ottilia! Vad dessa hennes uttryck om dig då gjorde för en hemsk verkan på mig, det vill jag aldrig förneka! Ottilia (tänkte jag) icke den oskyldiga, renhjärtade Ottilia, utan en av våra vanliga, lättsinniga och behagsjuka flickor! Jag lade dig nu till last själva din hastigt livade kärlek till mig. Ja, Ottilia! så orättvis, så otacksam var jag. Jag mindes med kvalfull saknad dina himmelska behag; men jag tyckte dock — o, förlåt, du rena ängel, att Malvina var för god att uppoffras för dig! Gud, vad jag är straffad, ty då, då ännu hade det kunnat göras om, utan för mycket uppseende, och utan att slita en mängd andra band, som nu snärjt sig omkring mig. O Ottilia! om jag med mitt liv kunde återköpa mig denna tid, då det ännu stod mig öppet att utan trotsande av för mycket bjuda dig min hand och föra bort dig, mitt för en hel avundsjuk värld, som min lyckliga, änglalika maka! Men ödet ville icke så, och ödet styrer oss dock, vi må spjärna däremot bäst vi kunna. Jag tillknöt således ännu fastare mina och Malvinas band. Flera osaliga mått och steg togos nu för vår förening: släkten underrättades, brev och kontrabrev gingo mellan hennes och mina föräldrar; men Malvinas fader, envis i alla sina påståenden, blev dock ivrigt därvid att först i vår skulle vår förlovning eklateras, och sedan — genast — Ottilia!
134
