Sida:Illusionerna 1965.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

min varelse? Sådan har blotta denna tanke varit, ända tills jag fick ditt brev. Nu känner jag en sorts lugn, lugn efter stormen; men om det räcker alltid, vet jag dock icke. Ögonblick av tvivel framstå väl; men jag vill försöka att jaga bort dem. Efter att en längre tid hava irrat och famlat bland en mängd idéer och planer, utan att veta, vilken jag skulle fatta, vilken jag skulle förkasta, tycker jag mig nu vara i en viss ro. Är det icke så? Denna ljuva bild av vår vänskap, vår innerliga, oföränderliga, eviga vänskap, har åter lyst upp varje mörk vinkel i min själ. Ja, min Ottilia! för vår vänskap, för dig, för oss vill jag leva och dö! Mina plikter skall jag tvinga mig, befalla mig att noggrant fylla, och till lön därför skall jag fly till dig. Du skall på en gång vara den ängel, som leder mina steg och som belönar mig, om jag handlar rätt. Men, vad talar du om att skiljas, min Ottilia! om att återvända till din mormor! Nej, min Ottilia! Tillsammans i liv och död måste vi vara. O, om du kunde lära dig att fördraga, att känna vänskap för min arma Malvina, huru mycket hon ock är dig underlägsen i allt! O, om du det kunde vilket änglaliv skulle icke då bliva vår lott! Denna tanke att — utan att bryta alla mina förbindelser, som jag så godvilligt ingått uti, utan att såra de lagar, som heder och ära och tro bjuda, att ändå kunna få framleva mina dagar vid din sida, är en himmel, bredvid vilken jag blott vet en — ännu ljusare, ännu högre, ännu härligare. Tänkom icke ditåt! Ja, Ottilia, jag lovar dig allt! Jag skall se dig, höra dig, tjusas av dig, men förr bliva vansinnig än bryta mitt löfte, än överskrida den gräns du utstakat för oss arma! Är du nu nöjd? Lovar du mig nu, att få se dig i denna afton? Jag ber dig på knä därom! Jag har tusen saker att förtro dig. Du är från denna stund mitt samvete. Ottilia, neka mig icke!”

Sådant var hans andra brev! Mormor, du är en kvinna! Du åtminstone kan fatta de känslor som detta brev väckte. Det fanns någonting däruti, som skar djupare, bet vassare och göt ändå mera gift i mitt lidande hjärta än det förra. Oaktat alla

140