Ottos sofismer, sade jag dock till mig själv: Han avstår mig, och det med fröjd! Och denna tanke var millioner gånger bittrare än själva det öde som skilde oss, ty för min blick stod det dock så klart, huru skilda vi vore, fast min kärlek ingivit mig ett medel att trösta honom, och även till en del att insöva min egen obilliga smärta. Jag tog allt mitt förnuft till fånga, för att kunna säga till mig själv: Han gör rätt! ty det fanns inom mig röster, som talade om andra plikter, andra åsikter av tingen, andra lagar för en människas handling. Jag förbjöd mig själv alla dylika tankar såsom i grund vansinniga. Jag sade mig väl tusen gånger: han kan icke göra annorlunda! och dock framstod i bakgrunden av alla mina tankar, av hela min inbillning, ett paradis, svårt att hinna, till vilket vägen gick över brådstörta svalg, över eld och vatten, över förakt av allt vad fara kunde heta, det är sant — men som fanns likväl!!! Jag höll handen för ögonen, för att icke se ditåt, och jag sade till mig själv: Gud bevare mig för vansinne, efter jag kunde fordra vansinniga gärningar av den jag älskar!
Imellertid lämnade jag hans brev obesvarat, kände ett visst mod att trotsa mina egna motgångar växa i mitt bröst, men smålog sorgligt åt alla Ottos luftiga, tomt bländande, fantasmagoriska planer för framtiden, ty hos mig var föresatsen fast i och oryggligt tagen, att så fort jag kunde, få återvända till dig; men detta var långt lättare att vilja än att sätta i verkställighet utan att väcka någon sort av misstankar. Mitt beslut var dock att sätta denna min plan i verket, kosta vad det ville, före den stora förfärliga katastrofen, varav blotta tanken försatte mig i ett tillstånd av förtvivlan som kan kännas men aldrig beskrivas eller ens fattas utan att kännas. Nog därom!
Min sjukdom hade imellertid, par ésprit de contradiction, givit sig. Jag kände mig frisk, fast matt. Mot aftonen av denna samma — hjärtats dödsdag — började jag till och med att kunna taga kläder på mig och sakta vanka till fenstret. Det var glindrande månsken och klingande slädföre. Täckslädarne ila-
141
