de förbi, och bjällrornas ljud nådde även upp till min höga boning. Jag kunde knappt fatta, att människorna, nu som förut, ilade sorglösa och glada till tusen nöjen. Nu, sedan allt var så förbi! En hemsk röst sade väl ibland: Det är blott för dig, som all fröjd är ändad, alla förhoppningar ramlat, alla ljuva, hänförande illusioner stå avhöljda och förvandlade till hiskliga, hemska verkligheter. Jag kunde knappt fatta, att annars var allt annat sig fullkomligt likt. Jag började även hata min så kallade, min i sednare tider så ofta berömda skönhet, mina oförtjänt omskrikna behag. De hade nu för mig så oändligen litet värde, och jag fann även, att de voro ganska umbärliga, efter världen var lika glad, antingen jag fanns eller icke. Detta är en tanke, som innebär alldeles ingenting ljuvt för en ung sjuttonårs flicka, som nyss sett sig på höjden av all den världsliga ära som kvinnan egentligen strävar efter. Säge vad man vill, tycke vad man behagar, o, vad jag själv i detta ögonblick tyckte mig vara utan allt värde! Den Otto förkastar dessutom, vad fröjd kunde väl hon hava av andras hyllning? Så tänkte jag.
Jag försökte att vända mina tankar på annat, att kasta ögonen i en bok. Jag tog av en händelse Delphine, som låg framme, men kastade den med rysning från mig och sade ovillkorligt: Det vill dock ingen fransk revolution till att forma varken en Leonce, en M:me Vernon eller kanske — en Mathilda. Jag kände mig dock själv alldeles icke igen i Delphine. Därtill hade jag för litet mod och för liten egenkärlek. Ack, jag kände mig nu icke hava mod att trotsa det ringaste, Jag kastade således bort Delphine och tog — — se nu glad ut, mormor! — och tog min Thomas à Kempis, som du gav mig sista morgonen. Länge betraktade jag munkens lugna, milda anlete och undrade, om han icke lidit mycket, innan han kom att se ut så full av sinnesfrid och själslugn. I denna tanke låg ett hopp, det första, som på denna mörka dag runnit upp för mig. Men se! Detta hopp var en av de stjärnor som sitta stilla på fästet,
142
