Hoppa till innehållet

Sida:Illusionerna 1965.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Oh, n'y pensez pas! Hon är så fattig, så flärdfullt uppfostra av sin gamla mormor, som hon gjort med, vad hon behagat. Hennes önskningar skola inga gränsor hava, när de en gång få luft. Jag är er vän, jag säger er uppriktigt mina tankar, oaktat det är min släkting; men hyckla är icke min sak. Visst ämna vi henne en dot, med tiden; men det blir först efter vår död, som den faller ut etc. etc.

— Melida, du är för sträng! Du gör Ottos moder orätt.

— Nej, men du vill se Ottos moder i för ljus dager, och ve över mig, om jag utan ändamål, utan nytta, förstörde den ljuvaste av alla illusioner, att människorna äro goda och mena oss ärligt!

— Än min onkel då?

— Känner jag icke! sade Melida och höjde något på axlarna. — Hans värv ligga så utom min gräns. Men han är utan åtskillnad artig och förekommande mot hela världen, menar således väl med alla, — eller — med ingen. Ett medium kan här knappt finnas.

— Huru talar han om mig?

— Han talar intet om dig. Även däruti är stundom ett förtal.

— Melida, du är orättvis, du dömer för strängt!

— Nej, men jag vill hava dig härifrån.

— Det vill jag även; men jag ser ingen möjlig utväg nu genast. Gud give, att någon funnes!

— Se, där har du en! svarade Melida och tog upp ett förseglat brev, som hon räckte mig och lagade sig i samma ögonblick till att gå.

— Nej, vänta, Melida! sade jag. — Från vem är detta brev? Jag känner icke handskriften. Jag är dessutom rädd för alla brev! Brända barn sky elden.

— Det är icke något farligt brev, svarade Melida, då hade jag icke bringat det i din hand. Så väl måste du dock känna mig. Nu måste jag gå. Läs ditt brev med allvarliga tankar! I morgon kommer jag åter, visst icke för att avfordra dig nå-

148