got svar; men då kunna vi fritt tala om saken, Icke nu. Farväl, Ottilia! Stå vid din föresats, fast och troget, om än böner och hotelser regnade från din vän!
— O, Melida! Du är gruvligt hård, sade jag och kastade mig gråtande om hennes hals,
— Långt därifrån, min goda Ottilia! svarade hon. — Tror du inte, det svider i min själ, i mitt hjärta, att taga ifrån dig det lilla, det oändligt lilla, som du äger kvar av din första, kanske enda kärlek? Men Gud är mitt vittne, att jag gör det i välmening! Farväl nu, mitt kära barn, Gud vare med dig! Jag kan icke dröja längre nu, och jag vill det knappt. Men jag hoppas, att tider skola komma, då du, lugnad och nöjd, skall tala förtroligt med mig om dessa sorgliga och stormiga dagar, som då ligga i den flydda tidens bakgrund. — Farväl!
Och hon gick.
Där satt jag nu, åter så ensam och så olycklig! Ack, vad människorna tro sig göra väl, när de rycka undan den slöja, som dolde det onda! Dock, jag är bra orättvis, när jag så säger, ty man vore väl en niding, om man såge någon gå rakt ned i en avgrund, som icke syntes, utan att varna därför, ehuru själva varningen alltid innebär ett oändligt kval för den, som mottager den, ty att finna en avgrund, där man trott sig se en lustgård, är ingen ringa missräkning. Nog därom!
Kära Mormor, du vill väl veta något om det tjocka brevet, som jag vårdslöst och liknöjt höll i handen, länge sedan Melida var gången? Mina tankar orkade icke en gång att gissa, och själva min kvinnliga nyfikenhet, den slumrade. Sorgen och vissheten, att all jordisk fröjd för mig var nedsjunken i en evig natt, hade vaggat alla andra känslor i sömn. Slutligen öppnade jag dock brevet och läste med förvåning Edward H-s namn under detsamma. Den tanken hade icke en gång fallit mig in. Du skall få veta hela dess innehåll; först vill jag dock med ett par ord göra reda för det övriga av denna dagen.
I skymningen hör jag Otto komma trappan uppföre. Han
149
