hade mött Mina. Han visste att jag var uppe och klädd, han visste att jag var allena. Han kom till dörren. Jag stoppade icke till mina öron! För första gången på länge hörde jag ljudet av hans röst: Ottilia, bad han — på knä vid din dörr, ber jag dig, besvär jag dig, återtag ditt hårda nej! Låt mig få komma in till dig i afton! Jag har tusen saker att säga dig. Jag tror, jag dör annars, ja, jag förgås! Och frukta mig icke, Ottilia! Jag är stark, när jag vill. Jag vill hava makt över mig i allt! Svara mig ett ord, ett enda ord!
Jag teg. Han bad ännu. Jag grät, vred mina händer, men teg. Med en hastig rörelse sprang han från dörren, sade ohörbart för mig några häftiga ord och ilade in i sitt rum. Några ögonblick därefter återkommer han, skjuter in genom nyckelhålet en liten pappersrimsa, på vilken stod följande hotelse.
— Ottilia! Nu går jag för att beställa mig hästar tills i afton. Nekar du mig att se dig, så reser jag genast ned till Malvina och återkommer icke förr än — hennes —
Nu blev jag på en gång iskall. En känsla av harm och kränkt stolthet efterträdde för några ögonblick alla andra intryck. I denna sinnesstämning skrev jag följande, som jag genast, så fort Mina kom upp, skickade in utan särdeles omsvep till Otto:
— Din hotelse är i sanning mycket väl uttänkt! Ve över mig, om jag vore nog usel att genom ett medgivande av din vansinniga vilja, hindra dig ifrån att göra just vad du bör göra, just vad jag av själ och hjärta uppmuntrar dig att göra! Res! Förena dig med Malvina! Gör henne lycklig och bliv lycklig själv! Dröj, så länge du vill, åtminstone tills jag hunnit ned till mormor! Jag begär inte bättre. Din vansinniga tro, att jag skulle förbliva evigt hos dig eller med dig, jag vet icke vilket, och jag vet icke, huru du kunde fått en sådan — men säkert är, att jag skall utrota den. Farväl, lycklig resa! Jag önskar att aldrig få återse dig.
Jag kände efter allt detta, som gick mycket fort, ett besyn-
150
