nerligt, dval-likt lugn. Jag hörde Otto lämna sitt rum med hastiga, ilande steg. Nu först läste jag mitt brev från Edward, utan att dock rätt mycket besinna det. Det lydde så:
“Ottilia! Jag kan icke längre inspärra mitt hjärta och mina kälnslor inom det kalla förnuftets trånga gränsor. De vilja ut, de vilja tala fritt, de hava så länge tegat. Måtte jag bara kunna förmå dem att taga förnuftet med sig i alla sina företag! Jag älskar er, Ottilia! Det vet ni länge sedan. Ni vore icke annars en finkänslig, allseende kvinna. Mina ord äro er således ingen nyhet; men kanske hade ni icke väntat att höra edra gissningar uttryckligen bekräftas, helst när jag tillägger, att jag vet, det ni älskar en annan. Kasta icke mitt brev ifrån er, Ottilia! Tro mig, det vill mindre till att läsa detta än skriva det, ty därtill vill nästan en övermänsklig styrka. Pennan vill falla ur min hand, när jag försöker teckna de orden: ’Ottilia älskar sin unga kusin, greve Otto!’ Men nu stå de där dock! Och nu skola de bliva ett tema, över vilket jag troligen mycket kommer att modulera. Jag har därtill samlat all min köld, hela mitt förnuft. Ottilia älskar Otto med hela ungdomskärlekens, hela den första kärlekens kraft och styrka. Otto åter älskar Ottilia så, som han älskat mången före henne, som han kanske skall älska mången efter henne. Otto är dessutom bunden genom oupplösliga band. Visst kunde han slita och bryta dessa, och då skulle jag säga, att Otto älskade Ottilia så, som han ännu aldrig älskade någon, då skulle jag önska Ottilia lycka, om än mitt eget hjärta skulle brista därvid, då skulle jag säga att Otto vore värd att äga Ottilia, då känner jag mig i stånd att göra ännu mera: befordra en sak som för evigt stängde allt hopp på lycka för mig själv, ty jag är av den enfaldiga orten, som blott älskar en gång, men då utan all gräns. Med ett ord, jag skulle då kunna lära mig att unna Otto att äga Ottilia och hennes kärlek. Men ack! Otto varken sliter eller bryter sina band. Han bär dem och töjer blott på dem, att de må kännas så litet som möjligt, och jag slipper att vara ädel-
151
