Sida:Illusionerna 1965.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

modig, gör mig tvärtom en plikt av att, om jag kan, rycka Ottilia ur den avgrund, som i mina ögon ligger öppen fram för hennes barnsliga, oskuldsfulla, men lätt förvillade blickar. Det är icke en älskare, det är en broder, en vän, som i detta ögonblick frågar er, vad lycka ni väntat av er kärlek till Otto. Är han nog eländig, att ha förtegat sina förut ingångna förbidelser, som nästan en var känner, så har jag misstagit mig på Ottilia, om hon icke, mitt i sin förfärliga, olidliga smärta, skulle tacka den vän, som upplyste henne. Något sådant anar mig; när jag tänker mig de glada, de ljusa, de himmelska blickar, lågande av kärlek och oinskränkt tillgivenhet, som Ottilia ägnade den otacksamme. Känner Ottilia åter Ottos snara förening med en annan, huru kan hon då se så glad och nöjd ut, om hon är den renhjärtade, oskuldsfulla varelse, som jag tänkt mig? Nog vet jag en annan kvinna, som även älskar Otto med hela en italienskas häftighet, men hon emotser med förtjusning den dag då Otto skall hava en god, men föga behaglig maka; och gör allt vad hon kan för att befordra detta, påskynda det och avlägsna en vida farligare rival än den rika, fula, obetydligt intagande hustrun. Icke kan Ottilia äga en enda tanka, som liknar dessa? Nej, långt därifrån! Ottilia är den enda som icke känner vad alla andra veta och hennes okunnighet gör Otto ingen heder men giver henne all den glans i mina ögon som en kvinna kan äga, fastän hon älskar en annan. Jag ryser vid den tanken att måhända vara den, som öppnar Ottilias ögon, den som kastar henne ur hennes unga kärleks lust gård in i en öken av bara hemska sanningar och uppfylld av ohyggliga bilder, över vilka Ottilias glada ungdomsfantasi icke mer kastar illusionens stjärnströdda, ljusa slöja. Jag ryser, när jag ber Ottilia se sig omkring, se huru man gapar mot henne för att sluka henne, när hon i sin oskuld tror att man blott småler åt henne och hennes unga fröjd, som leker och solar sig på den skönaste yta, naturen ännu gav en kvinna.

Jag själv är uppfostrad mitt i denna villande värld. Länge

152