— Melida? — jag drömde, — att Otto, — nej, att tante onkel, — att främmande — att — att —
— Var lugn, om du kan, min goda Ottilia! Du har icke drömt. Du uppvaknar till en förfärlig sanning; men visa nu, att du kan lita på dig själv, på egen kraft, efter både lyckan och — han sveko och bedrogo dig.
— Jag förstår icke allt detta, — svarade jag — för barmhärtighet tala om, huru allt tillgick! Tala om det, som anginge det icke mig! Jag ber dig därom, som om en nåd. Jag är frisk. Jag är icke sjuk. Jag är stark, tvärtom. Låt mig blott icke vara i denna ovisshet, ty den dödar mig!
— Nå väl! sade Melida. — Jag skall efterkomma din begäran, även om mitt hjärta svider av att tala, och ditt brister av att höra mig. Jag skall dock göra dig till viljes. Du minns väl början av denna afton?
— Denna afton? inföll jag. — Äro vi ännu på samma afton? Är icke en dag, ett dygn, ja, ett sekel förrunnet sedan dess.
— Nej, gudnås, min goda Ottilia! Tiden går icke så fort! Den står somliga stunder likasom stilla; men det är livets bittraste stunder, och de inträffa, ära vare Gud! sällan nog. Men nu till min berättelse! Du minns väl, att alla voro så besynnerligt, så högtidligt stämda. Icke just alla likväl, men de flesta, fast du och jag och några flera icke voro underrättade om den stora, förfärliga surprisen, som skulle göras Otto. Nå väl, den blev även fullkomlig, ty när du i stället för att som Alzire svara Zamore nedsjönk i en strax bakom dig varande fåtölj, stod Otto däremot likblek och utan att röra sig likasom fastnaglad på samma punkt och med blicken fäst på intet, ända tills hans fader kom fram mot honom, tog hans hand, lade däruti fröken Malvinas och sade högt, med sin vanliga, lätta ledighet: Se här, mitt herrskap, får jag äran presentera tvenne unga trolovade, som länge varit det, fast de icke velat tala om det för hela världen.
178
