huru hon en gång frågade Otto, vad i all världen den där undersköna, svartklädda flickan hade för sig, när hon (Malvina) kom in hos Ottos föräldrar, ty hon (den svartklädda flickan) såg så förfärad ut och kastade sig bara på en stol. Otto hade icke givit akt på frågan eller svarat därpå utan disträ gått sin väg, troligen tänkande på något annat, som han nu beständigt ser ut att göra. Men Emilie hade upplyst Malvina, att Ottilia just hade deklamerat en scene ur Alzire eller Zaire (hon mindes icke vilket) med Otto, och Malvina hade skrattat otroligt åt detta och det hastiga, oväntade slut, som hennes ankomst gjort på hela denna deklamation, och sedan önskat obeskrivligt att Ottilia skulle bliva snart frisk, så att hon kunde få se den scenen en gång från början. Då hade Pauline ropat på Otto och berättat honom hans unga grevinnas önskan; men då hade Otto rynkat både på panna och överläpp och sett förfärligt ond och bister ut samt gått sin väg, utan att säga en enda glosa, åt vilket allt Malvina hade skrattat obeskrivligt!
Från Emilies övriga underrättelser om de andra släktkalaserna och fêterna förskonar jag dig, kära goda Mormor. Imellertid framlevde vi ett par veckor ett besynnerligt, ja, nästan trevligt liv, Melida och jag. Ett visst vemod vilade dock alltid däröver, men vi brydde oss icke om hela den övriga världen, utan logo och skämtade till och med över dess dårskaper, men talade allvarligt och ångrande om våra egna. Vi kommo överens om, att rådde vi oss själva, skulle vi resa till det sköna, leende Spanien och där ingå i kloster, efter det icke mer fanns dylika i det härliga Frankrike eller tjusande Italien, vilket vi mycket klandrade Napoleon för, som borde vetat, att vi båda passat till nunnor i ett skönt kloster på Arnos, La Brentas eller Rhenflodens stränder, innan han upphävde dem alla eller stadfäste revolutionens så dumma åtgärder. Men när vi kommo från våra illusoriska planer till verkligheten, då frågade jag Melida en gång, om hon icke ville följa med mig ned till dig,
195
