kära Mormor, säker att du med glädje emottagit denna din Ottilias enda vän, och som gjort så mycket för ditt kära barn. Men Melida svarade med beslutsamhet:
— Nej, Ottilia, det vore orätt av mig! Jag är uppfostrad från min barndom av generalskan och vill nu visa min tacksamhet, medelst all den omsorg jag kan för Emilie. Jag medgiver, det är som att så på hälleberget; men jag blir, åtminstone i mina egna ögon, något litet kvitt den stora gärd av tacksamhet, som dagligen och stundligen avfordras mig, och en gång, när generalen och generalskan anse Emilie färdig (i fall den lyckliga epoken någonsin inträffar) och jag således icke behövs mer i det huset, ty en gång för alla har jag avsagt mig att bliva guvernant för Paulines barn, om hon skulle hugnas med dylika, då, goda Ottilia! icke en gång då vill jag för alltid antaga ditt kärleksfulla tillbud, utan komma till dig på kortare tider, men för resten utvälja mig ett barn med goda, vackra anlag, som jag ensam får uppfostra och ägna alla mina omsorger, hela min verksamhet och all den erfarenhet som världen, sorgen och glädjen givit mig.
— O, Melida! sade jag ovillkorligt. — Jag vet detta barn! Och nu först talade jag om för henne allt, vad som rörde den arma, olyckliga Marie. Melida blev först fattad av en gruvlig harm till Otto; men när vi länge talat över saken, togo vi ett besynnerligt beslut, som var att förlåta — icke allenast Marie, utan även Otto, och komma ihåg, att de som fortast fördöma, de som allra mest yvas över sin höga, orubbliga dygd, äro kanske de som i andra kritiska förhållanden snarast dukat under för ögonblicket och tusen andra omständigheter, som endast de olyckliga, vilseförda själva torde känna; och att man således gör bäst, när man tackar Gud, som bevarat en själv, och för resten förlåter, aktar sig att fördöma och i allmänhet hellre flyr faran och allt vad som kan föra dit, än kastar sig blint däruti, säkert förlitande sig på sin styrka och sina fasta beslut. Ju skönare dygden lyste för oss, desto tolerantare blevo vi så-
196
