ledes, och vi kommo slutligen överens, att när jag bleve alldeles återställd, skulle vi fråga efter den arma Marie, som nu kanske var glömd och berövad all hjälp.
Så snart jag blev så frisk, att tante ”utan fara” trodde sig om att komma upp till mig, tackade jag henne förbindligt för all den godhet och allt det besvär, man för mig haft under min sjukdom, samt bad sedan allvarligt och utan särdeles omsvep och med en ton, så bestämd att den inga invändningar tålde, att så fort jag bleve så frisk, att läkare trodde mig kunna resa, jag skulle få återvända till dig, kära Mormor. Tante Aline blev högst frapperad, förbittrad samt slutligen ond och missbelåten på allt sätt. Hon yttrade till och med i sin iver flera ord om otacksamhet, om huru liten lön man oftast har för all sin möda, om vad hon av mig hade förväntat och mera sådant, vilket endast ännu ytterligare stärkte mina beslut och den köld, som nu intog mig och som nu mer icke rubbades av några illusioner, några konsiderationer.
Min onkel blev även högst förtörnad över denna min orubbliga föresats, att få återvända till dig, och i de två eller tre korta besök, han gjorde mig, framlyste en artighet och hövlighet, som likvisst alldeles voro kristalliserade och kanderade men icke som förr av socker utan av verklig is. Melida och jag drogo ömkande på munnen, när han gick, och till den 13 maj blev nu min resa bestämd.
Doktorn hade för mig ordinerat att åka ut, när det var vackert väder. Jag hade av många skäl protesterat mot detta; men slutligen började min envisa föresats att väcka förundran, som kunde slutat med misstankar, och jag beslöt, på Melidas uttryckliga råd, att åka ut några dagar före min avresa, för att försöka luften och se huru mycket jag tålde den. Försöket gick mycket bra. Jag mådde rätt väl därutav, och — såg icke en skymt av honom, vilken jag framför allt annat fruktade att återse, för att icke rubbas i det lilla lugn, som jag genom min långa sjukdom, mina många plågor, min tämligen förvärvade
197
