DIN OTTILIAS ILLUSIONER
Öppna nu dessa blad! Skratta gärna åt alla mina barnsligheter, ty det gjorde du alltid förr och såg då helt lycklig ut. Men gråt aldrig, ty det lönar icke, utan, var gång en tår vill tränga fram, tänk då blott på: huru slutat allt mitt lidande är, huru tröstad, lugnad, ja, kanske belönad, din Ottilia nu svävar över molnen. Förundra dig icke över min vidlyftighet; säg icke, att jag berättar, vad du tusen gånger hört förut, vad du vet bättre än jag! Säg icke det, ty jag vet ändå, att vart ord från mig är en viss, sorglig glädje för dig, som jag skulle vilja föröka ända till folianter, om jag icke kände, att — — oljan i livets lampa snart är slut, — — att pennan faller ur handen, och tanken vill slumra — — och hjärtat stannar — — och himdens portar öppnas — och — dock, varföre ännu en gång komma fram med mina, kanske illusoriska, förhoppningar, fast de nu mer icke vila på jordisk grund?
Det var en afton i juli 1812, då du och jag, kära mormor, sutto lugna och glada vid våra smultrontallrikar i stora lindbersån, dit jag, dig ovetande, låtit flytta vår aftonmåltid. Du smålog så nöjd åt mitt infall; jag letade så ivrigt efter de största och bästa bären åt dig och skummade det tjockaste av den läckra grädden — även åt dig. Men just i detta — icke så mycket då, som icke mer i minnet — förtjusande ögonblick höra vi rullandet av en vagn, som allt mer och mer tydligt närmar sig. Du slutade att äta, jag höll sockerskeden över mina bär i stum förvåning, väntan och en behaglig, underbar darrning, tills sockerskeden låg ned i bären, och jag fick en liten skrapa av dig därför. Då vaknade jag, bad om förlåtelse, men glömde att äta av de efterlängtade bären, blott för att lyssna. Hjärtat slog! — Jag väntade — Gud vet vad: en riddare från forntiden med sköld, harnesk och hjälm; men han borde ridit! — Nej, en av Napoleons unga generaler, som ville bese vårt vackra slott och begära gästfrihet av dess invånare, eller kanske en furstinna, som förirrat sig om vägen, och vars son eller bror eller page upptäckt de grå murarna av vår gamla borg och spetsarna av våra torn glindrande i aftonsolen; — eller, kanske en rövarhövding! (men han borde även ridit) — eller kanske greve G. eller baron E., vilka mormor alltid talade om som de älskvärdaste unga män i hennes barndom, och som jag alltid glömde att de nu räknade sina 60 år på nacken. Alla dessa bilder svävade om varandra för min hoppfulla och rika
