en annan över mina ögon, vilka, ehuru ljusbruna, som du av gammalt vet, kära mormor, för honom syntes som en blå himmel med silverstjärnor på, än över min panna, som han gärna ville likna vid Mont-blanc; men hellre än att begå den arv- och verksynden, att anföra en enda fransk glosa, översatte han det rentav till Vitberget, varav blev en mening, så befängd, att flere av oss skrattade så en gång så utan all besinning, att de äldre fruarne kommo ut och togo sura miner på sig; men, när en ung löjtnant i sällskapet uppläste sonetten, skrattade tante Aline, tills hon fick tic douloureux, och tante Pauline, tills hon fick kramp. Att i dessa poesier ingen av den nordiska mytologins gudomligheter eller andra passagerare fattades, helst de, som ingen visste något om, och som ingen orysk tunga kunde utsäga, det förstås av sig självt. Det var redan alldeles för simpelt att likna mig vid Freja, Iduna, Nanna, Gefion, eller sådana gamla bekantskaper, utan vid Hnoss och Hlyn, Sjofn och Lofn, Snottra och Eir,[1] det var annat det! En orsak till detta hans val var väl att jag då alltid nödgades med den allvarsammaste min, jag kunde anskaffa, fråga honom om betydelsen av dessa barbariska namn, och då fick jag genast hela myten, men på hexameter eller pentameter, och där alltid något fanns, som jag ånyo måste fråga om. En gång var jag nog odygdig att själv surra ihop en sonett om min näsa, och en annan om mina öron, vilka jag med otroligt besvär avskrev, så lika magisterns handskrift som jag kunde, och hade dem sedan tillreds en afton fram mot hösten, då en stor del av vårt vanliga kotteri var samlad på Skönvik, men då jag
- ↑ Hnoss, urbilden för all skönhet och behag. Hlyn, den milda, som i olyckan kysser bort tårarna på en vän, vänskapens och huldhetens gudinna, sluter sig kärleksfullt till kärleksgudinnans tjänarinnor. Sjofn, som förmådde att vända människornas håg till kärlek. Lofn hade av Odin och Frigga tillstånd att förbinda män och kvinnor med varandra, vad händer som än kunde vara i vägen. Snottra, sedesamhetens gudinna. Eir, gudarnas läkare. Jag redogör som hastigast för detta sällskap, i fall du skulle glömma bort dem, kära Mormor.
68
