Hoppa till innehållet

Sida:Illusionerna 1965.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Se så, nu fick ju Melida sin vilja fram! sade den oeftertänksamma Emilie halvhögt men ändå så att Edward det fullkomligt hörde, och den lilla blick han sedan kastade på Melida, var så talande tacksam och glad att vi alla tre rodnade därvid. Melida har sedan förtrott mig, att detta lappri gav anledning till det vänskapsband som troligen är ovanskligt mellan dessa tvenne ädla, goda varelser. Imellertid, för att komma ur vår tredubbla förlägenhet, kastade sig Edward handlöst in på ett annat ämne, nämligen — fru Staël. Henne hade jag nästan glömt; men i ett ögonblick vaknar åter hela min nyfikenhet, och Edward berättar oss nu, att man blott väntar på henne, att hela stora salen var full av folk, och att det inte var ledsamt att gå ifrån den ena till den andra och avhöra de olika och roliga och stundom alldeles befängda reflexioner, som gjordes över det väntade, stora nya ”Lejonet”, Flere andra av våra bekanta bland unga herrar tillkommo nu, och jag hörde med förundran, att man i allmänhet kostade mera speord än entusiasm på sin väntan av den beryktade frun. Kammarjunkar P., en stor satirikus och kritikus, försäkrade oss, att alla bedagade damer och många d:o herrar voro ganska föga belåtna med fru Staëls ankomst. Han påstod, att de stode nu med halvöppna munnar, väntande med förskräckelse dens ankomst, som totalt skulle utestänga dem alla. De anade ingenting gott av denna överlägsna överlägsenhet. De förutsågo — sade han — med förskräckelse, att i alla societeter, där fru Staël fanns, skulle ingen annan än hon föra ordet, och att dock ingen dylik (societet) kunde hava minsta pretention på distinktion, där detta — dagens största under och vinterns förnämsta ”lejon” fattades. De pratade nu — påstod han — med mångdubbel iver, i avvaktan på det trollslag, som på en gång skulle förlama varje tunga. Vi skrattade gott åt hans iakttagelser, och envar av oss redogjorde ungefär för den idé, man bildade sig om den snillrika och finkänsliga författarinnan till Delphine och Corinne. Just när vi som bäst äro livade av vår inbildning, slås

80