Hoppa till innehållet

Sida:Illusionerna 1965.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

flygeldörrarne upp, och fru Staël, förd av den artiga stormästaren, inträder. Men, o ve! Nu ramlade en illusion! Hos henne fanns icke ett drag av Corinne eller Delphine. Hon var en korpulent fru, mycket ramassée, utan tecken till grace i sina rörelser, med ett alltid bakåtlutat huvud, som tycktes med sina kvicka, spelande ögon jämt titta i taket, varav kom, att hennes mun alltid stod halvöppen, även när hon icke talade; men det var inte ofta. Av hennes klädsel fäste man sig nästan endast vid de tunga, tjocka, brokiga turbaner hon vred om huvudet och som nästan tycktes hänga på nacken, där kammarjunkar P. försäkrade att hela hennes geni ligger, ”alldeles som i ett knyte”. Hennes dotter, Albertine, var den ledigaste, naturligaste och självsvåldigaste flicka, jag någonsin sett, ehuru alla dessa trenne ting sedan komma starkt en vogue. I mina Ögon var hon dock rätt vacker, ehuru hon hade mörkrött hår och mycket fräknar; men växten och alla rörelser voro högst behagliga. Hennes klädsel var mycket vårdslös och obetydligt elegant. Hon var mer draperad än klädd, och var gång dessa draperier föllo av axlarna, stod mr Rocca tillreds att draga upp dem, eller, när håret föll ned, att åter sätta upp det. Båda delarna inträffade även, innan vi någonsin kommo ur salongen. Jag var så förbryllad av hela den Staëlska familjen, — ty utom sin dotter och sin attaché, mr Rocca, medförde hon tvenne söner och en hr Schlegel — att jag knappt hann tänka på egen räddhåga under den stundande receptionen. En annan gång skall jag väl kanske tala om den äldsta av baronerna Staël samt hr Schlegel; nu föll mig blott den yngre i ögonen, såsom till utseendet mer än lovligt galen och förryckt; men det lär han i verkligheten ingalunda ha varit. Jag var icke i stånd att hålla mig för skratt under alla de löjliga uppträdena och tillrustningarna för den stundande ceremonien. Vi hade så när aldrig blivit resfärdiga, ty i aldra sista stund höll fru Staël ett oändligen vackert tal till — ordensceremonimästaren, den gamla, hederliga Olle Malmgren, som du i din ungdom

81