dansat med, mormor lilla! Nu borde jag väl icke egentligen förråda ordenshemligheter; men som jag säkert vet att du icke gör något elakt bruk därav, måste jag förtro dig, att jag brast i riktigt barnskratt, när man började bulta på dörren, så som du i min barndom lät gamla Brolander göra, när han kom in julafton som Kinkenges. Jag trodde mig fullt och fast få se något dylikt när man efter utropet: ”Det bultar som Amarant!” hastigt öppnade dörrarna, och vi alla som skulle recipieras, parvis, under musik av en högtidlig marsch, spatserade flera varv omkring en vacker salong, väl upplyst och omgiven av elegant klädda herrar och damer, som alla fäste oavvända blickar på oss marscherande. För mig, nouvelle debarquée que j'étais, var detta ganska bländande och nästan förvirrande; men jag tror knappt att det gjorde samma intryck på fru Staël. Det tycktes åtminstone icke mycket bekomma henne, ty hon såg sig så djärvt och frimodigt omkring, och under marschen viskade kammarjunkar P., som gick bakom oss, till baron Edward:
— Se på Corinnas bard! Nu svänger hon huvudet, nu börjar hon redan samla materialier till sin nya roman, Maja Lisa ou la Suède, vars författande lärer vara ändamålet för hennes hitkomst.
Satiren var bitter, sårande för nationalkänslan; men för mig var den dock högst välgörande. Jag var förut på en gång rädd och förbländad och på visst sätt förödmjukad av min egen ringhet; men nu började jag åter besinna Melidas ord, och att mycken småhet, mycken dårskap, mycket med oäkta förgyllning fanns omkring mig, för vilket jag ingalunda behövde böja knä eller tappa mod, förnuft och alla sinnen, och att jag — väl befann mig bland världens stora, men ändå icke egentligen bland världens största, och att, med ett ord, här endast var fråga om ett världsligt, fåfängligt nöje och icke om en dom på liv och död, varav försmaken nästan överföll mig vid första inträdet i salongen. Åter igen tog jag mig mod, lyfte upp hu-
82
